Nu har Wini äntligen kommit hem!

Den 14 augusti kl 12:30 ankrade vi vid bryggan på Dalarö. Efter att ha varit borta i 357 dagar, Wini i över tre år, har nu denna fantastiska resa tagit slut. Mina föräldrar stod på bryggan och välkomnade oss med en stor skyllt 🙂

Seglingen längst Sveriges kust har varit seg, extremt seg. Det har knappt blåst någonting och de få gångerna det väl gjort det så har det självklart varit motvind. Med två kardelbrott på styrbords undervant så har hård kryss inte känts som något alternativ utan vi har snällt fått ligga och vänta i hamn tills vinden mojnat. För frånvarande har vinden varit. Efter att förra inlägget las upp dröjde det inte länge innan vinden försvann och vi kämpade på i tillslut 1,7 knop mot Helsingborg. Tillslut gav vi upp och sökte natthamn strax söder om Helsingborg för att nästa dag åter fortsätta i stiltje under Öresundsbron och in i Falsterbokanalen.

Thomas misstänker att vår nya begagnade motor bara går på en cylinder för den går inte alls lika bra som vår gamla. Dock så har den funkat hela vägen hem. En gång i timmen har vi fått fylla på vatten i kylsystemet då det tyvärr är en spricka i kylblocket…

Vi har haft fantastiskt väder, sol och värme sedan vi lämnade Göteborg, men som skrivet, ingen vind. När vi kom ut i södra Östersjön blev algblomningen påtaglig varför vi valt att inte bada trots att vi stundvis gärna velat svalka oss. Vi stannade i Kåseberga och tittade på Ales stenar och åt glass innan vi fortsatte mot pittoreska Simrishamn. ”Överfarten” över Hanöbukten blev en besvikelse då väderleksrapporten utlovat vind men vi istället fick puttra för motor. Färden blev dock lugn och jag bakade sockerkaka. Jag hade gärna stannat i Utklippan men vi bestämde oss för att enbart gå in i Sandhamn och tanka för att sedan fortsätta hela natten upp till Kalmar. Med enbart någon liter kvar i tanken tog vi oss in i Sandhamn för att till vår stora besvikelse få reda på att diseln var slut. Snopet 😦 Med 19 distans till närmaste pump så fick vi snällt ligga kvar hela natten då det, som vanligt, var stiltje. Extremt vackert väder ja, men vi har nog aldrig längtat så mycket efter vind som nu!

På väg upp mot Kalmar gick vi i 3,8 knop och blev omkörda av alla. Tillslut ruttnade både jag och Thomas på det långsamma tempot och vi beslutade oss på stående fot att lämna Wini i Kalmar och ta semester. Från semestern… Thomas spenderade några dagar på en kompis landställe medan jag hälsade på mina föräldrar. Fyra dygn senare tog vi bussen ner för att göra ett sista ryck och få hem Wini och därmed avsluta denna nästan ett år långa resa.

Norr om Oskarshamn valde vi att gå in och gå inomskärsleden norr ut i och med att det skulle blåsa motvind. Vi övade mörkernavigering innan vi trötta ankrade bland skären. St. Annas skärgård är extremt vackert och i lä gled vi fram i ”otroliga” 4,5 knop! St. Anna är absolut ett område vi kommer återvända till och slösegla i då vi nu bara brände förbi alla mysiga hamnar och badklippor. Tyvärr så var det även här väldigt mycket alger i vattnet, ibland hela fält…

Sista dygnet seglade vi under klar himmel och fick se mängder med stjärnfall i och med det årliga meteoritregnet Perseiderna passerar jorden. I en nästan tom skärgård och inramad av en vacker soluppgång gled vi in i Stockholms skärgård med en lättnad. Det har nämligen inte alltid varit självklart att vi skulle få hem Wini, men nu fixade vi det.

IMG_6024 IMG_6031  

IMG_6058 IMG_6068IMG_6070  IMG_6064 IMG_6061

IMG_6085

IMG_6507IMG_6086

Annonser

”Ny” motor, en riktig dålig dag & Getterö

Så kom samtalet vi väntat på, tidigare än vi trott. Vi hyrde en liten skåpbil och körde och hämtade en fungerande MD7A. Denna nya motor har tillskillnad från vår gamla varit saltvattenkyld vilket antagligen kommer föra med sig andra, för oss nya, problem… Eftersom vårt backslag varit dåligt bytte vi även det till ett fungerande. David var mycket noga med att poängtera att det inte var nya grejer vi köpte utan fungerande/i befintligt skick. För även om den nya motorn är något år yngre än vår gamla så är den troligen fortfarande äldre än vad jag är…

Eftersom klämkopplingen till backslaget inte satt på motorn när vi lyfte in den i båten, gick det lite smidigare denna gång men å andra sidan var monteringen lite trixig då motorn ju måste stå rätt och allt ska passa. Thomas passade på att göra den nya motorn sötvattenkyld och när vi senare fyllde på kylarvatten i kylsystemet hörde jag hur det rann ut i motorrummet. Det visade sig att kyllimpan rostat sönder i underkant… Det förklarade varför en träplugg satt inkilad där tidigare, som vi lossat och slängt. Thomas täljde till en ny och så var problemet fixat, i alla fall hem till Stockholm. 

Efter att ha fyllt på dricksvatten, sjöstuvat och betalat hamnavgiften var vi redo att kasta loss på onsdagskvällen. Motorn gick igång, allt såg bra ut men när nästan alla förtöjningslinor var lossade visade det sig att propellern inte drev. Sov tur var stod jag kvar på bryggan och kunde snabbt dra in båten igen och förtöja den. Efter lite felsökning konstaterade Thomas att det måste vara propellern det var fel på, backslaget funkade som det skulle. Ikläd 5 mm tjock kort våtdräkt avklarade Thomas årets första bad. Lite snopen blev han dock när propellen drev när han väl var i. Vi misstänker att det troligen varit beväxtning likt snäckor och havstullpaner som bosatt sig under de två månader vi inte använt propellen.

Eftersom vi hade rak motvind gick vi med motor söder ut genom Göteborgs skärgård. Vi han inte komma mer än 4,5 nm innan motorn kokade 😦 Innan dess hade generatorn överladdat startbatteriet då regulatorn tydligen inte fungerade. Orsaken till att motorn gick varm visade sig vara att vattenpumpen lagt av när en säkring gått. Och, eftersom temperaturmätaren tydligen var trasig såg vi aldrig att temperaturen i motorn steg fören det var för sent. Dominoeffekter… Där och då fick Thomas nog av gamla skruttiga båtar och var beredd att lämna båten på ankare och ta tåget hem. Det hela var verkligen riktigt sorgligt och vi båda kände hur orken gick ur oss. Lagar man en grej går något annat sönder. Så brukar det vara på långfärdsbåtar eftersom det är ett sådant konstant slit på dem men hade inte vi lite väl mycket otur? Vi satte segel och vände norrut för att ankra i en vik nordväst om Vrångö. Ankringen gick inte den heller så bra då det visade sig vara djupare än vi trott och jag fick dra upp ankaret. Plötsligt var det fullt av bränmaneter som fäste sina klibbiga bräntrådar på ankarlinan. Trots att jag tog på mig handskar lyckades jag på något sett få nässelceller på ena kinden. På med vinäger och sedan lite kräm mot brännsår. När vi väl ankrat om drack vi under bitter tystnad var sin Gambrinus (tjeckisk öl) innan vi tog var sin whiskey för nerverna. Efteråt kunde vi skratta lite, med gråten i halsen, åt hela händelsen medan vi bollade alternativ. Inte långt borta hördes ett dovt muller, var det åska på väg? Både jag och Thomas är envisa och jag hatar att ge upp så efter en god natts sömn, där jag tydligen inte vaknat av ankarlarmet (igen!), kavlade vi upp armarna och började felsöka och mecka. Av min mamma fick vi reda på att mullret vi hört kvällen innan hade varit jordskalvet som var strax söder om Göteborg! Otippat…

I skrivande stund seglar vi i 6 knop nästan rakt söder ut. Vi har för en stund sedan passerat Falkenberg. Fantastiskt att mobilen har täckning på sjön! I torsdags anlände vi efter åtta timmars segling i svag vind till Getterö småbåtshamn, mittemot Varberg. Planen var att köpa ett nytt instrument till motortemperaturen då allt annat funkade och vi bytt givare. Men det är inte precis så att reservdelar för vår gamla motor ligger på hyllan varför vi lämnade Varberg tomhänta. Eftersom det blåste lite väl mycket igår så fick vi i alla fall en ledig dag i hamn. Nu väntar ett långpass vilket jag faktiskt ser riktigt fram emot 🙂 

Trevlig helg!

    
   

Göteborg & motorbyte

Efter en snabb visit i Stockholm där vi firade min födelsedag med familjen och bland annat paddlade kajak, är vi åter tillbaka i Långedrag och Göteborg. 

I onsdags förra veckan lossade vi alla kablar och slangar till motorn innan vi med hjälp av mastkranen lyfte ut de ca 200 kg. Det var lite meckigt men efter koordinerat samarbete, ett spel och lite trixande stod inombordaren tillslut på landbacken. Bortsett från att en vajern till dödaren (som man stänger av motorn med) gick av så gick det bra. Vi hyrde bil och släpp och lämnade motorn hos Davids mekaniska på Hissingen. Tyvärr fans ingen färdig MD7A så vi får vänta några dagar (förhoppningsvis inte allt för länge), hyra bil och släp igen innan vi kan sätta in en fungerande motor…

Vädret här i Göteborg har varit si så där. Det har regnat en hel del och varit kallt. Trots att vi i båten har fungerande värmare och nyinköpt oljelampa passade vi en dag på att vara lite kulturella och besöka Sjöfartsmuseet med min syster och hennes sambo som bor här i Göteborg. Förra veckan följde jag även med dem till äventyrsbanan UpZone i Borås. På fyra olika banor med för varje ökande höjd och svårighetsgrad tar man sig fram mellan trädtopparna med hjälp av bland annat linbanor, hängande stockar och till och med en kälke. Den sista av totalt 48 utmaningar får man välja mellan två stycken: antingen klättra 9 m upp på en lodrätt stående stock och hoppa från toppen eller ta steget ut från en plattform 7 m upp och falla fritt innan säkerhetslinan fångar upp en och man gungar i likt en jättegunga. Vi alla tre valde den senare. Man får inte stå och tänka för länge utan bara göra det. Jag blundade och gallskrek i säkert en minut innan jag övergick till att asgarva (chock?!). Det var jätteläskigt men kul när det väl var över. 

Det känns som vi nästan är hemma eftersom vi är tillbaka i Sverige. Samtidigt så vet jag inte hur många gånger som jag och Thomas sagt ”Gud vad bra lösningar de har. Så här är det ju inte i Sverige”… 

      
    
 

Nordsjön & vi närmar oss resans slut

Den 9 juli slussade vi ut genom havsslussen i Inverness och satte segel i stort sett rätt öster ut mot Göteborg. Eftersom vi hade ett tåg att passa den 15 juli blev det bara ett dygn i Inverness innan vi med fullt kylskåp lämnade marinan och Caledonian kanal för denna gång.

Vi hade strömmen med oss och trots att det inte blåste mycket rörde sig Wini i alla fall i rätt riktning. Turligt för oss såg väderleksrapporten helt OK ut de kommande dagarna. Jag såg lite fram emot att segla på Nordsjön då vi hört så mycket, mest negativt, om detta hav från andra seglare vi träffat. Vi hade uppskattat att det skulle ta oss 4-5 dygn att nå Göteborg där vi skulle lämna Wini för att sedan ta tåget upp till Stockholm och fira min födelsedag. Lite stressade blev vi när vinden försvann men efter att vi kommit ut från den Skotska kusten tilltog vinden och vi hade god fart, och lutning, när vi kryssade mellan oljeplattformar och oljefält. Alla plattformar och fält har en 500 meter säkerhetszon inom vilken man inte får beträda. Så kallade räddningsfartyg ligger och vaktar denna zon och motar bort alla fartyg som kränker säkerhetszonen. När jag seglade på den belgiska segelbåten Flying Antwerpen i Tall Ship race 2007 råkade vi nämligen ut för detta när vi råkade segla in i en rysk plattforms säkerhetszon. Trots att denna inte var utmärkt på de sjökort vi hade på båten, och trots att vi var en båt full med ungdomar, uppträdde skeppet som vaktade zonen aggressivt och tvingade oss efter tre slag att starta motorn, varpå vi blev diskvalificerade i tävlingen, och på fulla motorer lämna området…

Så fort vi kom in på norskt vatten försvann alla oljeplattformar och vi kunde ha ett lite mer avslappnat vaktschema. Tyvärr försvann vinden två nätter, och vi låg och drev som vanligt, innan vi tack vare den kuling som vi tänkt att vi skulle hinna före kom och gav oss vind i seglen söder om Norges kust. Nu var det inte oljeplattformar vi tvingades väja för utan handelsfartyg då vi verkade ha hamnat mitt i deras ”farled” norr om Skagen. Det såg ut som lämmeltåg på både barbords och styrbords sida. Ofta passerade de inte mer än 300 meter ifrån oss. Kulingen blåste turligt nog akterifrån och sjön var inte särskild hög. På vår segling till Sverige råkade vi flera gånger ut för dimma och molntäcket låg så tjockt att vi var tvungna att stänga av kylen för att ha ström till autopilot och plotter då vår batteribank i stort sett tagit helt slut.

Den 14 juli klockan 04:24 seglade vi enbart på kuttern in på svenskt vatten. När vi började närma oss Göteborgs skärgård avtog vinden. Vi var båda lite nervösa när vi skulle in mellan skären, det såg ju så trångt ut, men snart puttrade vi med utombordaren sakta fram inomskärs och det kändes nästan overkligt att vi efter nästan ett år återigen var i Sverige.

Sista dagarna har vi träffat nära och kära och trots att vi inte träffat flera av dem sedan vi lämnade Sverige förra året så känns det som att vi tagit upp tråden precis där vi lämnat den. Vi har köpt lösgodis, ätit mjukglass och kanelbullar. Gått i köpcenter och klippt gräsmatta. Det är helt otroligt hur fort man kommer in i vardagen och gamla hjulspår. Det känns inte konstigt att vara hemma snarare börjar vår resa känns nästan overklig.

Nu återstår motorbyte och inköp av ny batteribank innan vi kan ta Wini den sista biten som återstår hem till Dalarö. Sen är denna fantastiska resa slut och då återstår bara sortering av över 4 000 bilder…

image2

image1image3

image1image2 (1)

image3 (1)image1 (1)image2 (2)

Islay & Caledoniankanalen, Skottland

Vår avsegling från Howth och Irland försenades med två dagar. Thomas provstartade utombordaren vi köpt två dagar innan, och den gick inte igång. Irritationen och besvikelsen var stor men dagen efter hade vi lyckats lämna tillbaka motorn till Joe och fått en nyare begagnad utombordare levererad med taxi från Killen marine. På grund av förseningen träffade vi dock den norska båten Spirit som precis kommit in till Howth. Dagen efter lämnade vi Irland och seglade smidigt ut genom den muddrade kanalen, förbi Irland Eye med alla dess fåglar och vidare norrut. Eftersom tidvattenströmmarna bytte riktning och vinden var svag, stannade vi varje natt under de tre dagar det tog oss att nå ön Islay i Skottland. I sundet mellan Irland och Skottland hade vi tidvattnet med oss och forsade fram i 11,5 knop, vi har aldrig seglat en strecka så snabbt. Tredje dagen bjöd inte bara på tät dimma utan även på lätt sydlig kuling. Då viken där marinan Port Ellen på ön Islay ligger öppen mot syd var vi osäkra om det i vinden och sjön var klokt att gå in bland kobbar och skär utan fungerande motor. Vinden och sjön mattades av något varför vi, lite nervösa, kunde segla in och lägga till på den yttre pontonen som turligt nog var ledig. Det är tur att Wini är så lätt som hon är för det går inte bromsa båten med backen på utombordaren precis…

På Islay, Skottlands whiskeyö, är huvudattraktionerna de åtta destillerierna som alla producerar en väldigt rökig whiskey. Då det var helt omöjligt att för oss som icke UK-medborgare ta ut pengar i Port Ellen (vi hade glömt att det plötsligt var valutabyte) fick vi ta bussen in till huvudorten Bowmore. Bussbiljetterna betalade vi med en 10 £ sedel från Gibraltar som vi hittade i båten… Väl i stan besökte vi just Bowmore-destilleriet. På Bowmore görs allt så traditionsenligt som möjligt och alla råvaror är från Skottland. Dagen efter hyrde vi cyklar och besökte Lagavulin, åt lunch på Arberg och tog en tur på Thomas favoritwhisky Laphroiags destilleri. Jag har aldrig gillat whiskey men efter alla ”studiebesök” så tycker jag nog ändå att det är helt OK. Och då var det ju inte precis de mildaste whiskeysorterna vi drack…

Efter tre nätter i Port Ellen, fortsatte vi vår segling upp mot Fort William vid Caledoniankanalens mynning. De 95 nm gick extremt långsamt då vinden, likt större delen av tiden i Irland och Skottland, valde att utebli. Ingen vind i kombination med tidvattenströmmar gjorde bland annat att vi en kväll fick vända då vi inte kom igenom ett sund på grund av motströmmen, trots att det var slack. På VHFn utlovade kustbevakningen kuling. När den skulle komma? Snart, som de ständigt upprepade på radion, varför vi fick söka natthamn. Kulingen kom aldrig till vårt område varför vi dagen efter gjorde ett nytt försök att passera det trånga sundet, denna gång i medström. Under vår segling spanade vi Minkval, utter och säl och passerade världens tredje största virvel. I skymningsljus (härligt med de korta mörkertimmarna på dessa breddgrader) kom vi fram till Fort William där vi la oss på boj. Morgonen efter navigerade vi i tät dimma den korta streckan upp till Corpach där havsslussen in till Caledoniankanal ligger.

Efter att vi gjort 250 slussningar ner till Medelhavet sitter det lite i ryggmärgen att slussa. Vi båda tycker det är väldigt trevligt att gå kanaler, det är ett annorlunda sett att färdas med båt. På kanalkontoret fick vi till vår stora förvåning höra att bensin var svårt att få tag på längst med kanalen varför vi och fyra bensindunkar fick skjuts av en snäll Skotte till närmsta mack 4 mil bort. Innan vi slussade vidare såg vi i Corpach tåget som är med i Harry Potter-filmerna. Det gamla ångloket med vagnar trafikerar streckan Glasgow och norra Skottland.

Caledonian kanal är 60 nm (95 km) lång varav en tredjedel utgörs av grävda kanaler, resten är sjöar (Loch). Det finns 29 slussar och 10 svängbroar. Den mest kända delen är Neptuns slusstrappa som består av nio på varandra följande slussar. Den mest kända sjön är Loch Ness. Kanalen är från 1800-talet och samma konstruktör var även med vid anläggandet av Götakanal.

Eftersom vi saknade back var både Thomas och jag knäpptysta men fokuserade när vi i lite för hög fart kom in i första Slussen på Neptuns staircase och en av kanalvakterna skriker lägg i backen gång på gång. Båten framför var en ganska så ny Allure (aluminiumbåt). Eftersom vi slussade uppåt lyckades jag få tag på en stege att fästa en tamp i och nästan tvärnita Wini. Därefter drog vi Wini förhand mellan de åtta slussarna för att slippa bjuda på något allt för minnesvärt till alla de turister, som inte färdas med båt, som har slusstrappan som en sevärdhet. Det tog oss två och ett halvt dygn att gå kanalen. Eftersom vi hade tur att träffa på snälla Spirit igen sparade vi både tid och bensin när de boxerade oss över Loch Ness som är hela 20 nm lång.

Vi ska definitivt komma tillbaka och gå kanalen igen, i ett lite lugnare tempo. Det finns många mysiga ställen att stanna på och landskapet är väldigt vackert.
              

DSCN7273 DSCN7279 DSCN7285

Howth & Dublin

I en vecka har vi nu legat i Howth och idag är det äntligen dags att ge sig av norr ut. Första dagarna här diskuterade och planerade vi att hoppa över Caledoniankanalen och segla norr ut mellan Skottland och Orkneyöarna. En inzoomning på sjökortet gjorde oss dock lite nervösa. När vi sedan läste på och konstaterat att strömmar upp till 16 knop inte är något vi vill råka ut för, särskilt inte när det även står stora varningstexter till och med för fartyg, började vi tveka lite. Vi tittade istället på att fortsätta ytterligare norr ut och segla norr om Orkneyöarna men här någonstans väcktes idéen om att se sig om efter en ny utombordare igen. Så nu har vi av lokala motormeckarmannen (som även fixade båten Majas motor i Den gamle, den unge och havet) köpt en Yamaha, 2-takt, på 8 hästar med lång rigg. Och när det bara återstår några veckor av vårt år ute på långfärdssegling så har vi nu köpt ett 16 kg Deltaankare. Bättre sent än aldrig… 

En dag tog vi the Dart, pendeln, in till Dublin och handlade förnödenheter likt underkläder och strumpor, inpregnering till Thomas sjöställ och hårsnoddar. Sedan vi lämnade Sverige har klädkontot inte varit stort, man inser att man klarar sig väldigt bra på väldigt få plagg. Så trots att det stod nya jeans, linnen och T-shirts på listan blev det inget mer. Innan vi återvände till att surfa på den lokala yachtklubben i Howth, turistade vi dock lite och besökte Trinity Collage och det gamla biblioteket. Det är riktigt mäktigt och man kan nästan känna historiens vingslag där inne, eller Harry Potter-andan…

Om någon timme kastar vi loss i ett regnigt Irland. Hoppas solen skiner hemma och att värmen kommit. En anledning varför vi stannat ytterligare någon dag här har varit väntan på ett brev från Sverige innehållandes ett reservkitt till vår fotogenvärmare. Vi har i snitt haft 14 grader i båten. Men igår kom det efterlängtade brevet och Thomas laga vår fotogenvärmare som förhoppningsvis nu kommer funka resten av resan…

   
        

Långsam segling & grundstötning

Sedan i fredags är vi i kustorten  Howth som ligger strax öster om Dublin. 

Från Kinsale till Howth är det ca 195 nm. En distans som vi i normala fall avklarar på ett och ett halvt dygn. Det skulle visa sig ta lite längre tid än så…

Vid lunch hissade vi segel och gled sakta ut ur floden som Kinsale ligger vid. Väl ute till sjöss hade vi bra fart och följde den irländska sydkusten. När vi tidigt morgonen efter rundade Irlands sydöstra horn hade vi medström och forsade fram i 8 knop – härligt med tidvattenströmmar när de går i rätt riktning. Så dog vinden och tidvattnet ändrade riktning. Vi låg och drev på Irländska sjön i 3 knop åt det håll vi precis kommit ifrån. Vi testade sätta i utombordaren men sjön var för krabbig och aktern gungade in och ur vattnet. Motorn lätt mest bara och så verkade det komma alldeles för lite kylvatten… Frustrationen var stor men solen sken och det var en fin dag. Jag gjorde scones, Thomas fick en makrill på fiskekroken och vi satt och tittade på eventuella ankringsplatser för natten. Segla kustnära betyder ett mindre avslappnat vaktsystem än när vi gjort de stora överfarterna. Då tittade vi upp en gång i timmen, nu en gång var tionde femtonde minut. Med alla fartyg och fiskebåtar som dock alla tycks ha AIS, är utkik A och O för här väjer vi för dem, inte tvärt om likt på öppet hav. Fram åt kvällen kom äntligen vinden och i 3-4 m/s hissade vi vår spanker (lättvindssegel) och gled sakta in mot staden Wicklow. Innan vi nått fram för att kastade ankare hade vinden hunnit försvinna flera gånger. 10 nm tog 4,5 h. Ett tag testade vi till och med att paddla med våra dingeåror! Det funkade inget vidare… Tillslut kunde vi utmattade krypa till kojs för efterlängtad sömn. Jag var så trött att jag inte ens hörde att ankarlarmet gått under natten (vi hade dock inte draggat utan enbart vridit 180 grader fick jag höra av Thomas). Morgonen efter vaknade vi av röster precis utanför båten. Det visade sig vara lokala simklubben som var ute på träningsrunda, de flesta utan våtdräckt. Kallt. Vi väntade in vinden (4-5 m/s) och fortsatte vår segling upp mot Howth. Tyvärr så höll tidvattnet på att vända och tillslut segade vi oss fram i 1,7 kn. Utanför Dublins fartygssepareringszoner brände fartyg efter fartyg i 13-30 kn förbi på väg mot England. I ett försök att hålla undan fick vi ta ner segel för att minska på farten ännu mer då en ökning var omöjlig. Vi tycktes aldrig komma fram. Synen av tumlare och brugd livade dock upp stämningen. Och tillslut, fram mot kvällen på midsommarafton kryssade vi äntligen in i Howth marina. Vi startade utombordaren innanför pirarna för att gå i den smala grävda kanalen in till bryggan. Vinden hade typiskt nog ökat till 10 m/s och vi drev snabbare än vi lyckades styra med utombordaren och stod plötsligt på grund med en röd prick strax styrbord om fören. Precis när en av marinans båtar kom för att assistera oss lyckades vi med full gas snurra av grundet och kunde fortsätta in till bryggan av egen maskin. Äntligen framme. Inte hade väl vi varit beredda på så mycket stiltje på Irländska sjön. Jag trodde det var ett blåshål! 

Oturligt nog fick vi inte ligga kvar där vi lagt oss. Efter att ha förklarat motorläget på hamnkontoret kom de fram till att de skulle boxera oss bort till vår nya plats. Det gick ju så där. De körde oss bland annat på grund och sen gjorde irländaren någon konstig manöver med resultat att Wini kraschade in med stäven i deras styrbordsida… Liten skråma på vår båt, deras fick lyftas för reparation dagen efter. Rätt åt dem. 

Nu funderar vi hur vi ska fortsätta för att ta oss och Wini hem. I Göteborg har vi hittat en begagnad motor men just nu känns Gbg väldigt långt borta. Vi har dåliga vindar och tidvattenströmmar emot oss. I dessa farvatten är det lite knepigare att segla utan motor… Fortsättning följer.

                  
           

Kinsale, Irland

Kinsale är en jättemysig pittoresk liten stad som är proppad med små mysiga restauranger och pubar. Marinan ligger mitt i stan och man ligger på flytpontoner. Irländarna, både lokala och andra seglare, är jättetrevliga och hjälpsamma. Idag låg det bland annat en kasse med mat i vår sittbrunn från en annan segelbåt 🙂 Det finns ingen båtaffär här men numera finns det i alla fall en supermarket med jättebra utbud. 

I måndags var mekanikern förbi och tittade på motorn. Tyvärr går den inte att rädda 😦 Egentligen går den väl att laga men inte ens mekanikern tyckte att det skulle vara värt pengarna med tanke på motorns höga ålder… Kompressionen är kass, troligen är det kolvringarna som är helt slut. Lite frustrerande att motorn gett upp när vi inte har så långt kvar hem. Men å andra sidan bättre nu än tidigare, antar jag. Visst, det är en segelbåt så hem kommer vi men frågan är om vi kan gå Caledonian kanal som vi planerat. Eller om vi får segla runt norra Skotland. Vi ska i alla fall försöka använda utombordaren när vi ska lägga till m.m. Fördelar vi om vikten så når riggen ner i vattnet. Meckigare men det funkar. Det är ca 30 av totalt 90 nm som är kanal i Caledonian. Där mellan hoppas vi kunna segla 🙂 

Idag tog vi bussen in till Cork, Irlands tredje största stad. Vi besökte bland annat English market, en saluhall, och en båtaffär, vilket var syftet med resan. 

Nu sitter vi nyduschade och avnjuter varsin öl på båtklubben 🙂 Efter att ha varit i Kinsale i fem dagar seglar vi imorgon vidare till Howth som ligger öster om Dublin. 

   
                     

Atlantkorssning nr. 2: Azorerna till Irland

Efter en längre tid i Horta än planerat kom så dagen då vädret framöver såg tillräckligt fördelaktigt ut för en överfart mot Irland. Trots att vi spenderat tre veckor på Azorerna såg vi aldrig någon annan ö än Faial. Mysiga Horta men framför allt det trevliga sällskapet höll oss liksom kvar. Lite mer än en vecka innan vår avfärd hade Lasse, Anne och hunden Sigge på Sandvita kommit in i hamnen och vi hade många trevliga stunder både på både Peter’s och på Sandvita. Fredrik på SusieQ fyllde år och så liksom flög dagarna förbi… När Sandvita tömde bland annat sin frys blev vår kyl fylld med fläskfilé och köttfärs inför överfarten. Man kan säga att denna överfart blev den absolut lyxigaste i matväg och vi behövde bara äta konserver de tre sista dagarna. Det tackar vi för 🙂

Vi sa hej då medan Fredrik på SusieQ och Stefan på Runaway stod redo att hjälpa oss med linorna. Först var motor lite trögstartad men den gick tillslut igång och Thomas började backa ut från bryggan. Han kände direkt att det var något fel på styrningen då ratten knappt gick och vrida. Vi kom två meter, sen fick vi snällt lägga till igen, med en stor suck. Medan jag öppnade upp rattpedistalen, passade Thomas på att titta till impellern i motorn då det även sett ut att komma för lite kylvatten. Efter att ha plockat isär nästan hela styrningen för att utesluta att det inte var rodret som det var fel på, kom vi tillslut fram till att det var ”skit” i ena lagret till ratten. Fyra timmar senare kunde vi äntligen kasta loss. Med motorn som stöd kryssade vi oss ut ur sundet mellan öarna Faial och Pico. Det friskade på och kryssvinkeln var si så där men vi var på väg. Sagta gled vi förbi Pico och San José medan valutblås syntes både styrbord och barbord om oss. 

Totalt tog seglingen 13 dygn och 18 h. Hade inte motorn lagt av dag tre hade vi fixat det på elva dygn. Nu fick vi i stället ligga och driva, alltid åt fel håll så klart, i två nätter och en dag när vinden helt försvan. Frustration är bara förnamnet. Men det är klart, ett nästintill spegelblankt Atlanten är väldigt vackert och rofyllt på något sätt. De sista tre fyra dagarna vred så klart vinden så att vi fick kryssa de fjuttiga (ja, man har fått perspektiv) 240 nm som var kvar. Ännu mer frustration. På ett dygn gjorde vi 45 nm, normalt ligger vi på över hundra…

Under seglingens gång har vi sett val och haft besök av en flugsnappare. Vi har sett massor med fartyg och portugisisk örlogsman. Vi har tittat på underbara solnedgångar och stjärnhimlar. Till min förskräckelse kört på en sköldpadda, vad är oddsen liksom!, som dock verkat klara sig (det är dock märkligt att den inte dök, de brukar ju göra det så fort de ser en båt). Vi har sett haj, igen, och så har vi blivit omringade av en flock med delfiner. Många nätter har vi sovit dåligt, frusit och svurit över hur rått det har varit. Jag har frågandes öst vatten, hinkvis, innan vi upptäckt att det läcker mellan kutterfästet och däck. Thomas har krupit ner i stuvfacket, och svurit, och meckat med motorn otaliga gånger i jakt på ”felet”. För första gången sedan Wini lämnade Sverige 2012 har vi kryssat i över ett dygn – underbar vetskap. Sammanfattningsvis kan vi nog säga att denna överfart har varit den jobbigaste samtidigt som vi kännt att vi är väldigt trygga i Wini och nästintill uppskattar de långa passagerna. 

Jag var superdupernervös över inseglingen och tilläggningen i Kinsale. Ingen motor, hur skulle det gå? Men det var helt fantastiskt. Vi seglade in i fyra knop och när vinden försvann ett tag mellan kullarna, gled vi med tidvattnet på en i stort sett spegelblank flod. Tyst, stilla och grönt 🙂 Kossorna betade längst med flodbanken. Under tiden jag styrde och njöt satte Thomas på ena utombordaren på badstegen, vår nödmotor som vi även använt på de franska kanalerna. Då vi lättat en hel del på Wini sedan dess visade det sig att riggen var för kort och propellern stack halvt upp ur vattnet… Otroligt nog fanns det en ledig plats i början på bryggpontonen dit gäster var hänvisade till. Vi la till alldeles galant, bortsett från att vi höll på att drive-in i en Fairline. Vi siktade på något dyrt 😉 Känslan av att angöra en brygga efter dagar till havs är obeskrivlig. Lycka och glädje samtidigt som man känner att man gott och väl skulle kunna kasta loss och fortsätta ett tag till…

     
    

Faial och hamnröta?

Vi har stannat i Horta på ön Faial lite längre än vi först tänkt oss… Bortsett från att Horta är en väldigt fin stad och det är härligt att äntligen kunna handla och äta billigt, är det något speciellt med att ta emot kamrater som precis som vi lämnat Karibien. Den enes resa är inte den andres lik. Många av de båtar som kommit efter oss har haft flera dagar av stiltje och mot slutet motvind. De allra flesta har dock någon gång haft starkare vindar men utmärkande har varit de höga brytande vågorna. Marinan i Horta börjar sakta bli full. De större båtarna får ligga långsides utanpå redan andra utanpåliggande båtar. Snart kommer även ARC Euroup som går från Jungfruöarna via Bermuda och Azorerna till europeiska fastlandet. Som tur är är det betydligt färre båtar som deltar jämfört med ARC från Las Palmas, men trångt lär det bli.

Under de 14 dagar vi varit här har vi tagit det väldigt lugnt. Dels tar det några dagar att ”acklimatisera” sig till landlivet men framför allt fastnar man alltid i trevligt sällskap på ett fik, puben Peters eller på någons båt. Vi har i alla fall hunnit med att sightsa i Horta, hyrt bil och åkt runt ön samt åkt på valsafari. Där emellan har vi fått in lite lite båtjobb… Valsafarit var verkligen en upplevelse. På Azorerna kan man generellt se 16 olika arter av valar och delfiner. Det är dock enbart Kaskelottvalen som finns stadigvarande runt öarna. Alla andra valar passerar enbart Azorerna på sin väg upp mot Arktis. I fullt seglarställ åkte vi och tio andra ut i en ribbåt. Bara båtturen var en upplevelse när vi susade fram, stundvis i 30 knop, mellan Atlantens vågor. Thomas och jag satt längst fram och trots att vi då och då blev nedstänkta med sjö kändes det härligt att susa fram i hög fart. Höjdpunkten var ju dock självklart när vi fick se blåval! Som biolog har det varit en nästintill mytomspunnen dröm att få se det största djuret (däggdjuret) som lever på denna jord – och mäktigt var det! Bortsett från de två blåvalar vi såg såg vi även flera sillvalar. Sillvalen är den näst största valen och när en flock om fyra kom ca 15 meter ifrån oss gick det en susning på båten.

Dagen vi hyrde bil besökte vi bland annat på öns senaste landtillskott. 1957 var det ett stort vulkanutbrott under vattnet rakt öster om Faial. Ett år senare hade ön vuxit med 2,4 kvadratkilometer. Ända sedan dess har Capelinhos som området heter observerats och dokumenterats i geologiskt och biologiskt syfte. Bilturen fortsatte upp till Faials högsta punkt, en vulkankrater. Kratern ligger strax över 1000 meter över havet och är två kilometer i diameter och 400 meter djup. Efter att ha varit mestadels stillasittande på vägen till Azorerna kändes den åtta kilometer långa ”hiken” runt vulkankratern nästan efterlängtad.

Nu sitter vi och spanar efter en bra väderlucka för att kunna fortsätta norr ut. Det är ca 1200 nautiska mil till Irland som vi tänkt gå mot. Eftersom vi inte likt vissa andra båtar har disel för att motorera hela vägen (ca 10 dagar) blir vi kvar här ett tag till då det just nu är antingen stora stiltjebälten eller motvind att välja på…

Västra Horta Stranden i Horta Tvillingkrater Horta Blomor på Faial Blåval BlåvalBlåvalsblås Liknande ribb och Faial Vanlig delfin Sillval Dykspår Vanlig delfin, Atlanten SillvalarTre sillvalar Fiskare Vanlig delfin, Atlanten FyrFörsta kvällen efter atlantenHamninloppetHorta landskapKossorBland molnen, Caldeira Kratern, Caldeira Ny halvö Ny halvö Sjöfåglar Val Wild side Vägtunnel